Till ungefär år 1935 förvarades i Borgvattnets kyrka bland andra ”lösa inventarier” också två ting av ganska makaber art: det ena en gammal gulvit dödskalle med svart skotthål i nack och panna. Det andra ett garnnystan i ett fodral av hopsömmade skinnbitar, gömt innanför dörrfodret i kyrkporten. Man har skäl förmoda att detta skinnklädda nystan är var en såkallad mjölkhare, bära eller på norrländskt tungomål ”puke”. Ett under trolldomskonst och djävulstro förfärdigad pjäs med uppgift att på ägarens order osynligt rulla ur gård i gård och land och rike kring för att åt ägaren insamla detta livets goda, rikedom, must, mjölk och honung.

Dessa två bisarra ting, tillsammans med bygdesägnen om västvattentjuven, vars historia så långt den kunnat uppdagas, var besynnerligt likt en pukes, inspirerade Lindgren att skriva

”Ödemarksimpromtu”. Ett fantasistycke alltså, ett ”impromtu”. Men det byggde på verklighetsunderlag.